Gästrikland - Hälsingland - Gävle

Till ortnamnens funktioner hör att särskilja, identifiera och lokalisera, men ortnamnen utgör också historiska källor.

De berättar om natur och kultur, om jakt, fiske och jordbruk, om djur- och växtliv, om religion, folktro och skrock, om färdvägar och kommunikationer, om bosättning och administration, om personer, om vardagliga rutiner och spektakulära händelser och om mycket annat. Genom ortnamnen kan vi dessutom få kunskap om vilka språk eller dialekter som talats på en plats, även om ingen där i dag längre använder dessa.

Ortnamnen spelar en stor roll för den enskilda människan och dennas identitet. Samtidigt ska vi komma ihåg att ortnamnen är en del av vårt gemensamma immateriella kulturarv och att de därför inte kan ägas av någon enskild; de är en del av våra gemensamma språk och av vår gemensamma historia.

Våra landskap är en stabil enhet i ortnamnssammanhang och en viktig del av vårt kulturarv. De bär spår av det förflutna såväl på landet som i staden, men de förändras även i takt med samhället.

Gästrikland (Gestrikalandia 1253) betyder ’gästrikarnas land’. Någon allmänt godtagen tolkning av inbyggarbeteckningen gästrike har ännu ej presenterats, men flera teorier diskuteras och här får vi ett exempel på att onomastiken (namnvetenskapen) i allra högsta grad är en levande vetenskap.

Hälsingland omtalas redan på 1170-talet. Namnet Hælsing(i)aland betyder ’hälsingarnas land’. Inbyggarbeteckningen hälsing(e) är bildad till ordet hals. Det är osäkert vad för slags hals dessa ”halsbor” har bott vid (ett sund, en långsmal sjö eller förhöjning, en sänka mellan höjder e.d.), likaså om det rört sig om en enda halsformation eller flera olika.

Gävle förekommer första gången i skriftliga källor 1432: (ij) Gæffla. I tolkningen av namnet Gävle har man utgått från att de branta åbrinkarna vid Gavleån nära Gustavsbro kallats för gavlar. Detta får stöd av det gamla bronamnet Gavelbro(n) (fsv. Gaflabro ’bron vid gavlarna’), ändrat 1773 till Gustavsbro för att hedra Gustav III.

Den ljudförändringsprocess som förvandlat vokalen a (i gavel) till ä (i Gävle) kallas i-omljud (jfr glad: glädje, hand: händer).

Till ordet gavel bildades genom i-omljud ett gävl- som möjligen ingick i en inbyggarbeteckning för de människor *gävlar som bodde vid åmynningen. Det är väl känt att många i staden anser att namnet borde skrivas Gefle enligt gammalt mönster. Denna stavning synes för en inflyttad Gävlebo som en omöjlighet med hänvisning till det markanta  ä-ljudet i dialektuttalet av namnet.

Ett e-uttal är däremot helt naturligt om man färdas över landskapsgränsen till Uppland. I Uppsala kan man ibland på centralstationen höra personer som skall ”ta tåget till Jevle”. Än märkligare blir det om man bor i Nyköping; där kan man faktiskt cykla till Gevle på en timme. Ja, förutsatt att man stavar namnet med –e-. 

Annette C Torensjö
Namnarkivet Uppsala
INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Kulturarvet -
Nyckeln till framtiden

 

 

KONTAKT­FORMULÄR

koncernlogotyp_vit